onsdag 4 oktober 2017

Det är lite mycket nu

 Det är lite mycket nu

Det är standardsvaret nu när någon frågar hur det går med jobbet.
”Jo, det är lite mycket nu” och jag tycker fan det är ett bra svar!

Å ena sidan kan det tolkas som att det är väldigt mycket att göra så det blir väldigt påtagligt och man inte riktigt pallar. Man låter som klassiskt kontorsjobb i varsitt bås som på tv och längtar till semestern. Det är mycket nu som i ett typiskt svenskt gnäll över ett i-landsproblem.

Och å andra sidan har man ju ett jobb där mycket jobb är bra! Mycket jobb betyder mycket inkomst och mycket inkomst betyder bra och bra betyder att man slipper oroa sig och det betyder att man kan prata lite längre.

Å tredje sidan låter det som ett tillbakahåll av hur det egentligen är. ”Lite” framför ”mycket” är som att säga det är svårt på ett lätt sätt, det går inte ihop om man ska prata vanligt och inte paradoxalt som en poet. Vilket kan tolkas som att ett av dessa ord är en lögn och jag personligen tror att man lättast väljer bort det enkla när man förutsätter så kvar är då ordet ”mycket”. Det är alltså mycket nu. Så mycket att jag inte orkar med och vill bara gå och lägga mig i ett hörn och gråta fram till nästa presidentval.

Å fjärde sidan är det mycket av det man har valt att leva med! Det är ju ändå en stor godisbutik man gått in i när man gjort ett val efter sin vilja och inte sina alternativ. Så det är ju mycket av det goda.

Och det är sant.
Det är ungefär exakt så på alla sätt hela tiden.

Å ena sidan ska man svettas igenom tre föreställningar på en förmiddag och sen stressa igenom rep framåt kvällen som också måste bli bra då det ska säljas och bestämma om vi äter nudlar eller grus nästa månad. Sen kommer man hem till en kub av damm och massa andra måsten man inte hunnit med och nu inte ens orkar tänka på. 

Åååå andra sidan betyder denna dag att man har gjort något rätt då vi ändå får fortsätta jobba.
Åååååååå tredje sidan har man ju inte tid att stanna och tänka efter om man verkligen pallar och har jag inte missat ett mail nu.
Åååååååååååååå fjärde sidan säger alla tre publiker att det är det bästa de har sett och kvällens rep skapar mer inspiration än stress och ska man vara helt ärlig så är den där sängen man lägger sig i på kvällen otroligt skön.  

Å sista sidan ska man tänka att om det känns bra så är det bra. Men sen är känslan objektiv.

I fredags spelade vi Ett Leende I Taget i S:t Lars kyrka. Det var en del av diakonins månad som de hade ordnat och oj vad de hade ordnat det riktigt bra! Ett Leende I Taget är alltså en enmansföreställning med mig på scenen så ingen press att stå där själv och leverera något värdigt och bra…
Min känsla var hemsk. I 75 minuter kände jag att de borde lagt pengarna på något annat och jag ville nästan be om ursäkt efteråt. När efteråt väl kom fick jag höra att det var bästa uppträdandet hittills.
En nästan komisk kontrast till en så stark känsla som jag helt enkelt får lita på för helt ärligt har jag absolut ingen aning om någonting! Bevisligen.


Så när frågan ”hur går det?” ställs och jag svarar med ”det är lite mycket nu” så har jag faktiskt ingen aning. Jag bara litar på att det går bra. 

/Thomas 

torsdag 3 augusti 2017

Jonglering eller något


Vi får relativt ofta frågan om vi kan köra lite underhållning som gyckleri eller jonglering eller något. Det kan vara i samband med en invigning eller avslutning eller liknande. Ganska diffust men tydligt är att de inte vill ha en föreställning i alla fall. Och här börjar jag tveka på något, något börjar bli jobbigt för en som inte riktigt är bra något, något som syns i alla fall och det verkar som de vill ha något att titta på? Något?

Så vad är det som gnager egentligen? Avundsjuka troligen! Att inte kunna jonglera med trasiga glasflaskor eller bakåtvolta upp på någons axlar lite coolt känns varken realistiskt eller ens spännande att lära sig vid 43 års ålder med ischiaskänningar och tidsbrist? Men är det verkligen det? Ju mer jag tänker på det så nä, det är inte det. Det är nåt annat och jag känner det i magtrakten och jag måste försöka formulera ut det…

Jag ska inte börja med att förklara vad vi inte gör…jag veeet, det är ju så klart som att börja i fel ände. Sorry, jag börjar om, för kanske måste det klargöras vad det är vi gör egentligen!

Jag, tillsammans med mina kollegor, arbetar på golvet för att skapa material för att berätta. Oberoende av för vem så är processen samma, att även om inspirationen kommer från en text, en regissör, en idé, en rörelse, ett musikstycke så är det något nytt, något som inte är gjort förut, åtminstone inte från det perspektivet. Det sätts samman och förhoppningsvis finns där till slut en berättelse som man hoppas och tror även är angeläget för andra. Angelägenheten kan självklart vara allt ifrån personlig identifikation och samhällskritik till att då och där dela skratt med varandra. Jag värderar varken genrer eller publikvänlighet, angelägenheten ligger i berättandet och är den ärlig och fri så har den alltid en mottagare. Det är min övertygelse.

Så till gyckleriet…varför kommer paniken, frustrationen och mindervärdeskomplexet…och frågorna? Varför och för vem? Ska folk bara titta på oss? Ska vi imponera på dem? Plötsligt blir vi några andra, villkoren förändras och skapandet är inte så fritt längre. Förstå mig rätt nu, att behärska dessa färdigheter är en tillgång, ett redskap för det skapande jag vill värna. Att bli medveten om sin kropp och hur den kan användas är en förutsättning för skapande men kanske inte ett mål i sig självt? För det behovet ser vi redan tillfredsställt på så många andra ställen runt omkring oss, i idrotten till exempel. Där kan vi imponeras av våra förebilder och kanske, genom att utmanas av dessa lockas våra egna drivkrafter fram. På gott och ont skapas individualistiska mediearketyper efter våra behov att titta på och beundra. Jag menar inte att det är något dåligt förutom att det finns redan ju…

Ambitionen bland oss som håller på med att berätta historier är kanske inte att bli beundrade eller imponerade av utan speglas av. Att visa allt, våra styrkor och svagheter i salig blandning, så att man inte längre vet vad som är vad längre…för det kanske inte går att säga vad som är vad längre…  för vad är i ärlighetens namn våra styrkor och våra svagheter och i vilka andra sammanhang får jag tillfälle att ifrågasätta dessa utan att gå under i prestationskrav och samhällskonventioner?

I den sista förfrågan om och ifall vi kunde vara underhållning i form av gyckleri svarade vi att vi kan absolut komma och visa upp oss …men inte som jonglörer utan som världsmästare i nästan allt, med betoning på nästan…

/Lena, Teater Imba


måndag 10 juli 2017

Tid


Tiden är inte på min sida.
Det är just det jag tänkte skriva om också, tid. Tid är någonting som vi lever efter och ständigt blir påmind om, SJ är t.ex. aldrig i tid, vissa får inte tillräckligt med tid samt det vi har gemensamt, att vi inte har tid. Eller ? Tiden rinner iväg och kvar står vi och kollar på.

Samtidigt lever vi i en tid där allting går så otroligt fort och framförallt ska det inte ta någon tid att göra saker. Vi hinner inte med alla saker vi ska göra eller borde göra. Så står det i alla fall på sociala medier när jag skrollar ner i brist på annat, jag fördriver tid. Eller prioriterar jag tiden genom att bara kolla på. Har det helt enkelt blivit så att jag prioritera skärmen istället för fönstret, det enkla framför verkligheten och tiden jag aldrig fick.

Känns som det gått snett med prioritering av den tid vi fått.
Jag menar det är lika varje år vid jul eller andra högtider, den eviga stressen, tiden räcker inte till. Sen på julafton sitter vi där bland sillburkar och frestelser från Janson och pustar ut. Det slår aldrig fel att någon i släkten utbrister ”ja, imorgon är det över, vad skönt”. Vill man att det ska vara över så man kan återgå till vardagen där tiden också är knapp.

Är inte tanken med högtider att man ska umgås med varandra och ha ”kvalitetstid”, som man uppenbarligen inte hinner med i vardagen av olika anledningar som tar tid.
Jag är inte bättre själv. Jag sitter där och läser om tidsbristen på sociala medier, blir förbannad över stressen och hysterin runt högtider, prioriterar att kolla på 5st 40minuters serieavsnitt istället för en film för filmen är för lång och tar upp min tid. Idiotiskt men dubbelmoral är också någon form av moral. Vi sliter ut tiden och oss själva vilket leder till att vi tappar tiden tillsammans. 

Jag tänker mycket men prioriterar sällan att skriva ned mina tankar. Jag känner ändå att jag utmanar tiden med ständiga tankar och funderingar som knuffar mig framåt mot den där föreställning/utställningen jag ständigt bär på. Som kommer hända så fort jag får, ja just det, tid.

Låt inte tiden ta tillvara på er. Låt inte tiden rulla iväg. Ta tillvara på den tid ni fått. Häng med, det blir kul, vi blir ett gäng.

Fridens Liljor
Chris från Teater Imba




tisdag 4 juli 2017

Administration/kreativitet

”Åh vad roligt, ett mail med 50% rea på det där stället som gör visitkort! Vilken mapp ska vi lägga det i nu igen? Har vi koll på budgeten? Just ja, fakturan ska vi fixa också. Få se här, vad var inlogget till det systemet nu då…? Ja! Sen har vi en utbudsdag där 2020 som vi måste ansöka till. Har vi fått svar från det där stället som sa kanske över telefonen? Vad sa vi nu repperioden var för det där projektet vi sökte bidrag om för ett år sedan? Det var en formulering där vi skulle ändra på. Och vem har egentligen kvittot från april?”
Guuuu så skoj det är att sitta vid datorn och kalla sig själv skådespelare:)

Och det där barn är vad man kallar sarkasm! Sarkasm är något man kan använda för att distansera sig från ett ämne som man kanske tycker är känsligt eller svårt. Det kan även användas som i detta fall att make a point. Vilket på svenska betyder: göra en poäng.

Det är såna här dagar när solen skiner och den digitala att-göra-listan bara växer som får mig att faktiskt ångra lite att jag gick estet. Borde gått entreprenör eller företagstjollahopp eller åtminstone lärt mig namnen på de andra linjerna som fanns att välja på.
Måste det verkligen vara så här mycket jobb för att få spela lite på scenen?
Retorisk fråga, klart svaret är ja. Men man kan väl leka med tanken?

Fast det är klart man måste betala hyran… Så då kan någon betala en!
Fast det är klart man måste fakturera då… Men då kan någon göra det åt en!
Fast det är klart man måste betala den personen då… Men då kan man dela!
Fast det är klart man måste skatta ändå… Men då kan skatteverket komma och kolla på föreställning istället, bli jätteglad och bestämma att ingen i hela världen behöver betala skatt!!!
Fast det är klart anarki bara ser spännande ut på film och inte i verkliga livet…

Det är lätt att leka med tanken och använda ordet ”om”. Man kan tyvärr inte bara spela teater hur mycket man än älskar det.
Men å andra sidan kan man inte heller låta skalan tappa balansen åt andra hållet och lägga kreativiteten åt sidan för man måste organisera fakturor.

Så därför sitter jag ute i solen med datorn nu:)


/Thomas, Teater Imba

onsdag 28 juni 2017

Otålighet

Hatar att vänta, alltså ogillar starkt den känslan, om det är en känsla…? Så här då, om väntan är en situation så hatar jag den känslan som den situationen är orsak till. Kan nästan säga att jag föraktar människor som ser ett egenvärde i själva väntan. Den som väntar på något gott i helvete heller.
Jaaa visst förstår jag att det kan vara mycket bra med kontemplation och reflektion innan man handlar men det är inte den väntan jag menar, reflektion är inte väntan, det är reflektion! I väntan är man klar att agera, redo att anfalla eller förföra, man har satt på sig skorna och står färdig i hallen, punkten är satt och man vill bara publicera sin text så att man kan börja på en ny!

Det finns mer jag hatar i samma genre faktiskt… att hålla tillbaka, att inte ge allt, att helt enkelt artigt vänta på sin tur…och det värsta är att det går inte ihop med en 43-årig trebarnsmorsa med samhällsengagemang att kräva att få stå först i kön! Skit också!

Men så å andra sidan… Hata är ett starkt ord, lika starkt som ordet älska, och för mig är det samma sak. Hatar det som står i vägen för det som ger mig passion, för det jag älskar. Så väntan har väl sin funktion ändå…eller nä helvete heller. Risken är att jag förlorar mitt fokus och tröttnar, blir likgiltig inför det och tappar intresset…nä det är hatet som är bra, så länge hatet har en funktion att hålla mitt engagemang i gång! Men det är inget vanligt dumt och destruktivt hat utan ett passionerat, drivkraftigt halvhat som egentligen bara håller mina flöden igång.


Hatar att vänta alltså…?

Lena, Teater Imba

onsdag 21 juni 2017

Imbanlägg... Imbainlägg... Imbalanslägg?

Så!
Nu har Lena satt ribban på bloggen så anser det väl vara mitt jobb att dumma ner det hela några snäpp. Vad ska man annars få betalt för?

Är för tillfället uppe i min hemstad Sundsvall, staden med nu flest brandvarnare för vi tänker inte bli staden som brinner upp en tredje gång. Det verkar också motarbetas med nybyggen galore! Hört det ryktas om en skyskrapa på 110 meter mitt bland alla charmiga stenhus på högst 10 meter. Vilket ger mig direkt flashbacks till en gammal klasskamrat som också var onödigt lång som även han blev en bra punkt för mötesplats om man tappade bort varandra.
”Ut med det gamla och in med nya”, som man säger!
Men nu medan jag storstädar i mitt barndoms hem lyder citatet mer ”ut med det gamla men inte den där grejen den var ju charmig”.

Hörde på ett radioprogram för ett tag sen angående specialeffekter på film att där går teknologin framåt så snabbt att det program som användes i The Dark Knight var uråldrigt innan produktionen ens var färdig. Hittade också en tidning under denna städning med reklam för en mobil med såna moderna funktioner som 4gb minne och som man kunde fälla ihop för bara 8.000-10.000kr. En mobil som vår huvudsakliga publik skulle missta för en tegelsten.

Med risk att låta som att jag försöker låta gammal så går det löjligt snabbt med allt nytt!
Och med ännu större risk att låta ännu mer som att jag försöker låta ännu äldre; kan vi inte bara njuta av det vi har lite? Njuta av klassikerna?
Det är just av den anledningen jag faktiskt gillar Våra Version av de klassiska sagorna. Där finns inget genomskinligt budskap som vi försöker skriva på näsan med permanentpenna. Inte heller några bakomliggande diskussioner som ”men barn tycker ju om godis, vi måste se till att det handlar om godis!”.
Det finns bara en tydlig kärleksfull historia där vi bidrar med vad vi själva tycker är roligt. Och bevisligen är vi inte ensamma med vår humor!

Så istället för ”ut med det gamla och in med det nya” så är jag ett stort fan av att förfina det vi redan gillar. På så vis blir en teaterföreställning vad den ska vara, underhållande. En stenbyggnad från 1800-talet blir ett hem med historia och mindre risk att brinna ner. En mobil blir ett medel att ringa personer man vill prata med! Och kolla facebook förstås… Och instagram… Och kolla busstider… Och googla vem som uttalar Groundhog Day rätt… Och ta roliga bilder med snapchat…


/Thomas, Teater Imba

söndag 18 juni 2017

Imbainlägg Numero 1

Välkomna till Teater Imbas blogg och vårt första inlägg!

Så vadan detta då? Håller inte vi på med fysisk teater och borde ägna åt oss att göra det vi gör och inte tro att vi har något att säga? Självklart kommer vi fortsätta skapa och spela teater, vi har en massa projekt igång just nu samtidigt som vi försöker marknadsföra oss så gott vi kan för att få fortsätta göra det. Det hindrar oss dock inte från att tro att våra tankar kan vara intressanta för andra också i ett sådant här forum.

Vi har nämligen valt att vara fria och vill plocka frukten av det beslutet! Låter härligt men det är såklart inte en dans på rosor att arbeta som fri konstnär i en fri teatergrupp. Precis som i alla tider handlar det om att överleva och hitta en balans mellan kompromissande och skapande, utbud och efterfrågan, ideell drivkraft och känna att man har ett värde, förutsättningar och möjligheter och allt annat som man får på köpet. Den stora vinsten med att vi är fria är att vi inte är underställda någon annan utan vi är en aktör som får tycka och tänka utan att någon annan bestämt vad vi behöver hålla oss till. Självklart innebär det risker, kan våra formulerade tankar påverka om vi får eller inte få bidrag eller stöd för produktioner som vi tycker är viktiga för vårt samhälle och för att vi får fortsätta göra det här? Tänk om vi ifrågasätter och gör oss persona non grata för alla som vi måste ha goda kontakter med för att få spela våra föreställningar? Tänk om vi inte längre blir bjudna in till kulturdialoger för att vi skriver ocensurerat? Kanske inte men det är dock risker vi måste ta. Att stå fri innebär att riskera allt men är också en förutsättning för att vinna allt, skapa förutsättningar att skapa…oj det här riskerar i alla fall att bli högtravande om inte annat!

Vi är inte så rädda ändå! Vi lever i ett demokratiskt samhälle och än så länge värnas det fria ordet och att ifrågasätta ses, av de vi skulle kunna vara rädda för, troligen som en förutsättning för att få ett bättre samhälle.  Så vi kör på det…så ser vi var vi hamnar! I bästa fall har vi lyckats inspirera oss själva och samtidigt också skrivit något som berört någon, fått någon att le, kanske fått någon att bli så irriterad att hen börjar skriva själv…eller i värsta fall blivit så patetiska att vi knappt vill läsa våra egna texter längre. Men vi utgår inte från det värsta än!

Vad ska vi skriva om då? Som sagt, frihet att göra vad vi vill...att inte behöva definiera ens det om vi inte vill! Vår tanke är att samla det som behöver komma ut ur oss här ocensurerat och med tillhörande stavfel. Det kan vara en krönika om ett tema vi vill reflektera kring, en text som kanske kommer användas i en föreställning, samhällskritik, gnäll, kärleksdikter, matlista…ja allt det vi vill skriva om. Det är vår hemsida, vår blogg och man behöver bara läsa om man vill! Vi skriver var och en från där vi är, kanske kan det bli ett sätt att lära känna oss och våra individuella olikheter fast på våra villkor…ja jag har en ovana att tjata om samma sak om och om igen för att vara säker på att alla uppfattat vad jag vill säga! Frihet, frihet, frihet….


Lena, Teater Imba